Chocks away!!!

Just a quick heads-up that Squadron Forward is now available from Too Fat Lardies. Like Platoon Forward, Squadron Forward is a solo campaign system that bolts onto your favourite WW2 fighter game. Too Fat Lardies' own Bag the Hun would be particularly suitable, but as it's non-system specific you can use whatever you fancy. I will be picking this up and maybe it can motivate me to restart my long dormant Battle of Britain project, who knows? Anyway, at a mere £8 for a PDF download, it's a steal.

You can find more details on the Lard Island Blog. Tally Ho!!!

Som åsnan mellan hötapparna

Det är konstigt när man nyss avslutat ett projekt. Man har stressat, blödit, försummat nära och kära, förbannat sin dumhet för att man inte började tidigare eller för att man beställt mer än man har tid och ork att slutföra (seriöst: FEM hus och en bondgård, vad tänkte jag med?) eller för att man har för hög ambitionsnivå (se nämnda bondgård). Sen när det är över så känns det tomt. Vad ska jag göra nu framför TV:n när SWMBO somnat i soffan? Jo då är det dags att ta tag i alla de andra projekten som man startat upp men som legat vilande medan man gjorde klart Det Stora Viktiga projektet.

Låt se... vad har vi jag att välja på? För det första är det lite kvar från Barbarossa-projektet som antingen inte behövdes den här gången eller som jag rationaliserade bort tidigare i processen. Dessutom har jag ett par stridsvagnar på väg från Frankrike som ska bli kul att bygga -- jag tycker ju det är kul att bygga modeller, det är målandet som jag fastnar på. Det är en fastbuild-sats från Pegasus med en KV1 modell 1940 och en KV2 modell 1939. KV2-an skulle jag ju faktiskt kunna måla i vinterkamo och använda till vinterkriget, den togs fram speciellt för att råda bot på finnarnas sega stockbunkrar och var beväpnad med en 152mm haubits.

Möllinu!!!

Sen har vi ju mina Nurgle marines till 40k. Där har vi hur mycket som helst att göra, men som kan sammanfattas i några olika punkter.

• Göra klart och reparera min Nurgle-dread. Den är tungt konverterad och har tryckknappar i midjan och armarna, dessa ska bytas ut mot magneter. Sen behövs det final highlight på kroppen och lite rost och sot på vapnen, plus att basen behöver göras klart.
• Konstruera en någorlunda balancerad och inte alltför sugig armélista.
• Organisera och dela in figurerna i squads för målning, enligt ovanstående lista.
• Måla varje squad... oeerr... det är när jag kommer hit i planeringen som min blick börjar glasas över och jag gör något annat istället.

Som ni kanske anat så står ju andra världskriget högt bland mina intressen, och där har jag ju flera andra projekt än just Barbarossa på gång. Exempelvis började jag ju spela Platoon Forward med en amerikansk pluton. Det rycker lite i tarmen att återstarta den solokampanjen och bygga Shermans och pansarbilar. Jag har en bepansrad jeep (jodå, det fanns såna) som har legat halvfärdig på målarbordet i några månader och blängt hoppfullt på mig. Men framför allt är jag sugen på att köpa en M20 pansarbil, Italeri har en modell som fått bra betyg och som man kan välja att bygga med förenklat underreda så att den blir stadigare, vilket är bra för oss figurspelare.

Oooh! Shiny!

Men snart kommer också IABSM3, vilket verkar bli en superrelease. Richard Clarke har lärt sig en hel del om regelskrivning sedan första utgåvan för 10 år sedan. Reglerna är sig lika, förutom bättre och mer dynamiska regler för ledare och förenklade artilleriregler, men nu med mer exempel och tydligare formuleringar. Rich har också tagit fram en generisk lek med kort så man slipper klippa och klistra egna plus ett set med tokens anpassade för reglerna. Kort sagt det bästa sedan färdigskivat bröd. Eftersom det också ska innehålla lite specialregler för grupper av stridsvagnar börjar jag snegla lite på den där lådan med T34-or i 6mm som legat omålade i ett år. Östfronten lockar återigen.

Oooh, tiny!

På tal om 6mm så vill Jocke fortsätta spela ökenkriget vilket alltid är trevligt, men då behöver jag mer britter. Jag har utarbetat en inköpsplan på vad jag behöver, problemet är väl att sen ska skiten målas också. Bugger, varför ska man sova egentligen?

Gung ho!

"Lyssna nu löjtnant!" Kapten Middlebrock var irriterad. "Jag vet inte vad ni 90-dagars underverk egentligen kan, men du har fått dina streck och får förtjäna dem nu. Det spelar ingen roll om du klev av båten igår, vi andra klev av vår båt för två dagar sen, och tysken gav oss ingen vila! Jag har en pluton utan ledare och en patrull som måste utföras. Du klarar det, det är bra män och de längtar efter att få ge igen för Löjtnant Ingram. Ja, din företrädare. Tyvärr kan jag inte skicka med er något fordon, den senaste patrullen fick sin halvbandvagn sprängd av vårt eget flyg."

Jag spelade alltså mitt andra uppdrag i Platoon Forward igår: Patrol. Uppdraget går ut på att man ska patrullera ett område (hela brädet) och någonstans på vägen kommer man att stöta på en fientlig styrka. Brädet hade utkanten av en by, en liten flod, ett stort område med lätt skog, ett fält och lite tätare skog. På vägen in till byn stod en brinnande amerikansk M3-halvbandvagn. Jag planerade att avancera genom den tätare delen av skogen, gå runt fältet i skydd av dess stenmur och sen smyga längs flodkanten fram till byn. Därefter skulle jag smyga tillbaka till de egna linjerna längs med utkanten av byn. Förhoppningsvis skulle jag undgå upptäckt och om jag stötte på en fiendepatrull kunna lägga mig bakhåll för den. Jag bestämde mig för att använda hela plutonen så att en grupp skulle kunna understödja den andra om de stötte på problem.


1:a grupp till vänster, Caulfield och Sipowitz i mitten. 2:a grupp till höger har inte läst kamoflaguereglementet!

Alltså är mina styrkor som följer:
2nd Lieutenant Caulfield, nivå 1.
Staff sergeant Sipowitz, nivå 3.
1:a grupp, sex man ledda av Private 1st class Dimitriou, nivå 1.
2:a grupp, åtta man ledda av Corporal Dever, nivå 1.

Eftersom 1:a grupp temporärt är bättre i närstrid (pre-game event: Gung-ho!) men har färre män ansluter jag Sergeant Sipowitz till dem, de kan behöva mer hjälp. Caulfield får gå med Devers 2:a grupp.

Den här gången har jag nya, amerikanska, patriotiska tärningar!

Replacements

Jaha, dags att se vad vi får för ersättare för Lt. Ingram som blev svårt sårad på sitt första uppdrag efter landstigningen. Några tärningsrullar senare så har vi fått fram följande:
Löjtnant Gary Caulfield (kålfält?) har personligheten Conformist med motivationen Wealth. Han är alltså en ja-sägare som inte sticker ut och som främst är ute efter att tjäna en slant så länge det är inom lagens råmärken förstås. Han är varken överdrivet försiktig eller tar onödiga risker, och kommer från en normal bakgrund. En man som inte utmärker sig på särskilt många sätt alltså. Tyvärr så blir han bara en nivå 1-ledare, sämsta möjliga. Slutsatsen blir att han förmodligen inte haft befälet över en egen pluton tidigare utan hans rang har vunnits på andra sätt, kanske bakom ett skrivbord i staben, eller så har han helt enkelt ridit på någon annans framgångar. Det är i vilket fall som helst inte bra för plutonen.

Sedan slår jag för att se om någon i Jenkins grupp axlar hans mantel när han är borta. Ja, hurra! Menige Jeff Dimitriou kliver fram. Eftersom Jenkins var nivå 2 blir Dimitriou automatiskt nivå 1, men det är bättre än ingenting. Hans personlighet blir Cheap vilket är lite oklart exakt vad det betyder i sammanhanget. Jag tolkar det som att Jeff alltid ser ovårdad ut, skäggstubb, oknäppt uniformsjacka, slitna skor, någon civil klädesdetalj och lappade byxor. (Uppdatering: jag har fått reda på att det är tänkt i betydelsen snål. Så Dimitriou ser ovårdad ut eftersom han är för snål för att använda de nya kläderna han fått ut.) Även han är motiverad av Position precis som Jenkins, vilket antagligen är skälet till att han tar befälet över gruppen. Han ser sin chans till en snabb befordran om han sköter sin kort rätt. I en stridssituation är han dock försiktig -- vilket är förståeligt med tanke på Ingram och Jenkins!

Till sist slår jag för nästa scenario -- Patrol, alltså ett patrulluppdrag. Det går ut på att man ska ta sig genom alla delar av spelbrädet och om man stöter på motstånd ska man försöka ge mer än man får ta emot. Det handlar helt enkelt om kontroll över ingenmansland. Tyvärr finns inget understöd tillgängligt i någon form för plutonen. Jag slår också för att se vad som händer innan uppdraget och får Gung-ho! Det betyder att en sektion får bonus i närstrid och jag bestämmer mig för att Menige Dimitrious grupp är ute efter hämnd för Ingram och Jenkins.

Alltså ser min lilla styrka ut som följer:
2nd Lieutenant Caulfield.
Staff sergeant Sipowitz.
1:a grupp, sex man ledda av Private 1st class Dimitriou.
2:a grupp, åtta man ledda av Corporal Dever.

Jag behöver basa upp andra grupp och bygga lite terräng innan jag kan spela nästa uppdrag, men jag ska försöka lägga upp lite bilder på målningen under tiden. Stay tuned, folks!

FUBAR!

"Jag har ett problem, löjtnant" sa Kapten Middlebrock. "Vi har tagit stranden och de intilliggande byarna, men nu måste vi vidare inåt landet innan hunnern hinner samla sig. Men det här goddamn landskapet är alldeles för platt och öppet för min smak. Vi har en bunker som täcker ett fält som vi måste ta oss över. Pojkarna i flottan påstår att de slagit ut den med sina kanoner, men jag tycker den ser hel ut. Frågan är om Fritz stuckit eller sitter kvar i den, det tänkte jag att du och dina pojkar kunde få ta reda på."

"Nå, se inte så förskräckt ut, jag kommer att låna ut en 50:a som täcker dig. Och du behöver inte slå ut bunkern, bara kolla om det finns några tyskar i eller i närheten av den. Jag föreslår att du smyger dit inatt så de inte ser dig. Frågor? Bra, utgå!"

Det var alltså dags för mitt första uppdrag. Jag rullade på tabellerna i Platoon Forward och fick resultatet Point Reconaissance; d.v.s. ett spaningsuppdrag. Varje uppdrag har ett antal tabeller för vad man ska göra för att klara uppdraget, liksom tabeller för eventuellt motstånd och hur spelbrädet ska se ut. Spelbrädet delas in i nio rutor och man slår alltså för varje ruta och placerar ut terrängen enligt tabellen. I det här scenariot finns uppdragets mål i mittrutan, och det är alltså en bunker som ska spanas av. Här nedan ser ni brädet som jag slog fram det. Tyvärr lyckades jag slå fram öppet fält på hela på hela den närmsta tredjedelen, den del av brädet som Ingram och hans män måste avancera över. Jag lade till några häckar på den öppna delen för att det inte skulle bli helt omöjligt och det verkade logiskt med en väg mellan husen så jag lade till en, och lät den gå över floden också.

Platoon Forward specifierar hur mycket motstånd man möter också, och i det här fallet fanns det nio potentiella fiendeenheter, s.k. blinds. Dessa är av tre typer: A som är infanteri, B som är understödsvapen och C som är fordon. Om en blind vill öppna eld eller upptäcks av spelaren slår man på en tabell och ser vad som finns där eller om den är tom. I det här scenariot befanns det sig en A-blind i kratern mitt på fältet, en i det bombade huset till vänster, en i det stora huset till höger och en på kullen längst bort. Vidare fanns det en B-blind i vägkorsningen till vänster, bakom häcken vid huset till höger och en i bunkern. Det fanns en C-blind bakom bron och en i fruktträdgården. För att lyckas med uppdraget måste Ingram avslöja minst fem blinds, helst ska en av dem vara den i bunkern. (Det spelar ingen roll om de är tomma eller inte, uppdraget syftar ju till att bestämma fiendens styrka i området.) 

På brädet ser ni utgångspositionerna. Jag beslöt mig för att bara använda första gruppen, med Löjtnant Ingram och korpral Jenkins, för att minimera risken av upptäckt. Patrullen avancerar fram i skydd av en häck, men är exponerade för eld från husen till vänster, låt oss hoppas att de är tomma. Browning-kulsprutan ligger på andra sidan häcken för att kunna beskjuta bunkern och bestryka vägen om tyskarna försöker göra en sidoförflyttning.

Spelet börjar med att patrullen sitter och trycker ett tag. Allt är lugnt, men Löjtnant Ingram lyckas inte se om husen framför dem är tomma. Tyst rycker patrullen försiktigt närmare, men Ingram ser fortfarande ingenting. I mörkret snubblar plötsligt en av männen och ramlar omkull med ett ljudligt skrammel. Den tyska lyssnarposten i ett granathål en bit framför bunkern upptäcker då patrullen och springer upp. Alarm! Alarm! Der Feind kommt! (Jag rullade dubbel-sexa för deras spotting-slag, borde vetat bättre än att använda tyska tärningar... )

Tyskarna i lyssnarposten springer för livet när Browingkulsprutan öppnar eld. Ingen idé att vänta, larmet har redan gått och förhoppningsvis kan den avleda uppmärksamheten från Ingrams lilla grupp. Två av tyskarna stupar omedelbart.

Nu är det bråttom! Move! Move! Move! Hit the dirt! Jenkins manar på männen framåt och hela gruppen kastar sig ner när de kommer fram till slutet av häcken. Ingram får av linsskyddet från kikaren och konstaterar att huset närmast dem är tomt. Två blinds avslöjade, tre till behövs.

Kortet för tyskarna kommer upp. Jag mäter och konstaterar att de båda B-blinderna i vägkorsningen och bunkern båda har skottfält och är inom medium range. Scenariot stipulerar nämligen att motståndarna inte öppnar eld i onödan eftersom de vill undvika att fienden får reda på deras styrka. Alltså får jag slå för att se vad som är på de bägge ställena; det visar sig att båda blindsen innehåller en tung kulspruta! Katastrof! (För blinden i bunkern var skulle jag slå 6 eller mer på en D10, medan den i vägkorsningen behövde 9 eller mer för att innehålla något. Återigen var tärningarna emot mig.) Dessutom flyttar jag några av de andra blindsen; båda C-blindarna och A-blinden på kullen börjar röra på sig.

Fångade i den mördande korselden blir två amerikaner träffade. Om det inte varit mörkt och om de inte kastat sig ner hade det gått ännu värre. Men oturligt nog var Löjtnant Ingram en av de träffade! När det blev amerikanernas tur igen så slog jag för skadan: han blev svårt sårad vilket innebär att han är ute ur spelet. Dock kan omtyckta ledare bli räddade av sina män som då försöker retirera med dem av brädet (oomtyckta ledare blir lämnade där de föll...) Som ni ser använder jag markörer med tyska märken på, de är från samma set som tärningarna. Den runda noterar chock då jag inte hade något bättre till hands. Jag måste nog köpa ett amerikanskt set också nu...

När det blev amerikanernas tur funderade jag vad de skulle göra. Dels är Jenkins reckless i strid och vill avancera, så han skulle försöka fullfölja uppdraget. (I och med att kulsprutorna avslöjade sig var behövde jag bara avslöja en blind till för att lyckas.) Dels skulle en reträtt nu innebära att gruppen fortfarnade låg i skottlinjen för den ena kulsprutan. Om de däremot avancerade snett in bakom det närmaste huset skulle de komma utom skotthåll för båda kulsprutorna. Därifrån skulle de kunna försöka göra en kringgående manöver och slå ut den närmaste kulsprutan och sen kanske kunna identifiera det närmaste fordonet. Det är en lite riskabel manöver, om C-blinden visar sig vara något tyngre än en halvbandvagn har de inget sätt att slå ut den, men jag hoppas naturligtvis på att den ska visa sig vara tom. Men Jenkins är ju som sagt var reckless... så amerikanerna reser sig upp och rusar över fältet mot huset, släpandes på Löjtnant Ingram.

Återigen var tärningarna emot mig; jag slog inte tillräckligt för att nå fram. Som tur var kom de utanför skotthåll för kulsprutan i bunkern (det är ju natt, så de såg inte så långt) och får därmed bara mer chock, inga fler träffar. Kortet för "Heroic Leader" kommer upp, och jag tycker att Jenkins kan få försöka lobba en granat mot kulsprutan. Det är ett dubbeleggat svärd, eftersom reglerna stipulerar att man för försöka något oerhört modigt men dumdristigt, och om man misslyckas får man ta konsekvenserna. Jag bestämmer mig att Jenkins måste slå 4 eller mer på en D10 (70% chans) för att lyckas...

...men jag slår en 1:a!!! En kulkärve fäller korpral Jenkins precis när han kastar granaten som exploderar harmlöst på vägen. Jenkins är bara lätt skadad, men det är ändå nog för att amerikanerna ska tvingas retiera utan att ha fullgjort uppdraget. Som tur var blir de inte träffade något mer.

Efter striden slog jag för att se om något händer. Det visar sig att Jenkins blir borta tre strider till, medan Ingram skeppas till England på ett lasarettfartyg. Eventuellt får han återvända till plutonen senare. Det är lite passande på något vis, eftersom amerikanerna hade en strykande åtgång på plutons- och kompanichefer i Normandie. Inför nästa spel får jag generera en ny plutonchef och se om någon från första grupp axlar Jenkins mantel medan han är borta.

Platoon Forward

Jag blev tvungen att vara hemma från jobbet med sjukt barn idag, och passade på att läsa igenom Platoon Forward igen medan sjuklingen kurerade sig i TV-soffan.

För den som missat det så är alltså Platoon Forward ett system för att variera dina spel. Den är ytterst lämpad för solospel med ett antal slumptabeller för vilket uppdrag man spelar, hur brädet ska se ut, vad som händer före eller efter striden och vilket motstånd man möter, samt mycket mycket mer. Det är inte ett spel i sig, utan är designat för att funka runtomkring ditt favoritspel. Du slår alltså fram vad som händer före och efter striden, men själva slaget får du spela som vanligt. Systemet kan även användas med två spelare för att generera striderna, men lämpar sig som sagt var mest för en ensam spelare. Perfekt för en småbarnsförälder som kanske har mycket tid när barnen somnat och maken/makan är ute på dåligheter, men inte kan ta sig iväg och spela mot någon annan.

Jag kunde inte motstå frestelsen utan började rulla fram en pluton. Först tänkte jag använda en pluton ur 12:e SS-divisionen, eftersom de var involverade i striderna runt Caen under sommaren 1944 vilka var väldigt hårda och samtidigt intressanta ur taktisk synvinkel. Problemet är att det här var en bunt indoktrinerade fanatiska 18-åringar ledda av hårdföra veteraner från 1:a SS-divisionen som härjat runt på östfronten. Med andra ord en massa brutala sällar. Nu är jag inte den som ryggar för politiskt inkorrekta saker, men de kändes inte så roliga att spela ur ren rollspelssynpunkt helt enkelt. Jag försöker ju alltid få in ett litet element av rollspel även i figurspelen, som ni vet. Mitt andra val var då att göra en brittisk pluton, eftersom det var britter som stred mot tyskarna runt Caen (eller rättare sagt kanadensare, men de var del av den brittiska armén i Normandie). Men inspirerad av vårt senaste spel (Barkmann's corner) hade jag beställt lite amerikaner, så det fick bli en amerikansk pluton.

Eftersom jag inte köpt så många amerikanska figurer än så får det bli en decimerad pluton med bara två squads. Jag tänker mig att det är en eller två dagar efter Dagen D och att de tillhör 1:a infanteridivisionen som steg iland på Omaha. Anfallstrupperna i divisionen led ungefär 30%-a förluster under landstigningen men kunde ta sina anfallsmål sent på Dagen D. Detta passar bra med att jag bara har två squads mot normala tre. Understödsvapen har de också tappat och får därför förlita sig på vad för utrustning kompaniet kan tillhandahålla. Däremot har jag gett dem full uppsättning ledare, d.v.s. plutonchef, ställföreträdande plutonchef och gruppchefer till de två grupperna. Kan vara bra att ha lite ledare att ta av... Den första jag rullade fram var plutonchefen, som alltså är huvudpersonen i vår historia, och som representerar spelaren. Resten blir "NPC", även om jag får kontrollera dem på spelbrädet blir jag tvungen att slå för deras reaktioner under olika omständigheter.

• Plutonen leds av 2nd lieutenant Charles Ingram. Han fick personligheten liberal och motivationen wealth, samt kommer från en priviligierad bakgrund. Han blev också en nivå 3-ledare, vilket är ganska bra (det finns fyra nivåer). Jag sluter mig till att han i grunden är en bra människa som tagit värvning för att göra sin plikt. Hans familjs kontakter fick in honom på West Point och efter kriget är hans karriär som advokat redan utstakad.
• Hans ställföreträdare är staff sergeant Andy Sipowitz. Han är corrupt och har motivationen government, d.v.s. han tror fullt och fast på etablissemanget, men har inget emot att tjäna pengar vid sidan av, lagligt eller inte lagligt. Hans föräldrar utvandrade från Polen i början av 1900-talet men han är född och uppvuxen i New York. Han är också en nivå 3-ledare, men fick temperamentet reckless i strid, vilket innebär att han är en bra ledare men tar gärna risker.
• Chef för första grupp är corporal Richard Jenkins, som är idealistic och vars främsta motivation är position. Han är en nivå 2-ledare och även han är reckless. Jag börjar inse varför plutonen tagit så stora förluster.
• Andra grupp leds av corporal James D. Dever som fick personligheten haughty med motivationen religion. Vidare är han en nivå 1-ledare med temperamentet bold. Hans personlighet är listad som negativ (de övriga i plutonen fick neutrala personligheter), vilket har modifikationer på tärningsslag när han ska interagera med andra karaktärer. Jag bestämmer mig för att han är från bibelbältet och har -- enligt honom själv -- en hög och oklanderlig moral. Han ser ner på de som inte når upp till hans höga ideal och predikar hellre för sina män om deras laster än lyssnar till dem. Eftersom han har herren på sin sida uppträder han orädd på slagfältet men är inte en särskilt bra ledare.  Jag har en känsla av att han inte är särskilt omtyckt av de andra i plutonen, och bestämmer mig för att den ursprungliga ledaren för andra grupp stupade i landstigningen. Alla grupperna tog ungefär lika många förluster och de överlevande från tredje grupp har fördelats på de andra två.
• Slutligen rullade jag fram kompanichefen då det är viktigt att veta hans personlighet och inställning till plutonen. Captain Keith Middlebrock är generous med motiveringen hedonist, vilket är en lite udda kombo. Han är från en priviligierad familj och jag antar att han är en yrkessoldat och äventyrare som lever i nuet men rest runt och upplevt mycket innan kriget.

Scenen är förberedd och skådespelarna väntar i kulisserna. It's showtime!

P.S. För den som blev intresserad och vill köpa ett eget exemplar så finns den att ladda ner för det facila priset av 7 pund från TooFatLardies