cookies-varning

måndag 11 april 2011

Gung ho!

"Lyssna nu löjtnant!" Kapten Middlebrock var irriterad. "Jag vet inte vad ni 90-dagars underverk egentligen kan, men du har fått dina streck och får förtjäna dem nu. Det spelar ingen roll om du klev av båten igår, vi andra klev av vår båt för två dagar sen, och tysken gav oss ingen vila! Jag har en pluton utan ledare och en patrull som måste utföras. Du klarar det, det är bra män och de längtar efter att få ge igen för Löjtnant Ingram. Ja, din företrädare. Tyvärr kan jag inte skicka med er något fordon, den senaste patrullen fick sin halvbandvagn sprängd av vårt eget flyg."

Jag spelade alltså mitt andra uppdrag i Platoon Forward igår: Patrol. Uppdraget går ut på att man ska patrullera ett område (hela brädet) och någonstans på vägen kommer man att stöta på en fientlig styrka. Brädet hade utkanten av en by, en liten flod, ett stort område med lätt skog, ett fält och lite tätare skog. På vägen in till byn stod en brinnande amerikansk M3-halvbandvagn. Jag planerade att avancera genom den tätare delen av skogen, gå runt fältet i skydd av dess stenmur och sen smyga längs flodkanten fram till byn. Därefter skulle jag smyga tillbaka till de egna linjerna längs med utkanten av byn. Förhoppningsvis skulle jag undgå upptäckt och om jag stötte på en fiendepatrull kunna lägga mig bakhåll för den. Jag bestämde mig för att använda hela plutonen så att en grupp skulle kunna understödja den andra om de stötte på problem.

1:a grupp till vänster, Caulfield och Sipowitz i mitten. 2:a grupp till höger har inte läst kamoflaguereglementet!
Alltså är mina styrkor som följer:
2nd Lieutenant Caulfield, nivå 1.
Staff sergeant Sipowitz, nivå 3.
1:a grupp, sex man ledda av Private 1st class Dimitriou, nivå 1.
2:a grupp, åtta man ledda av Corporal Dever, nivå 1.

Eftersom 1:a grupp temporärt är bättre i närstrid (pre-game event: Gung-ho!) men har färre män ansluter jag Sergeant Sipowitz till dem, de kan behöva mer hjälp. Caulfield får gå med Devers 2:a grupp.

Den här gången har jag nya, amerikanska, patriotiska tärningar!


Lt. Caulfield manade på 2:a grupp genom den tätare delen av skogen medan Sergeant Sipowitz följde med menige Dimitriou och 1:a grupp längs kanten av den glesare delen. Sipowitz erfarna öga plockade lätt ut den snabbare vägen och 1:a grupp drog ifrån, ivriga att få hämnd. I byn anades rörelse på vägen, och var det motorbuller som hördes från andra sidan floden?

Take cover!
 Korpral Devers spred ut den 2:a gruppen längs stenmuren vid fältets kant och Caulfield försökte speja mot floden, nöjd över att låta någon annan sköta ruljangsen ett tag. Under tiden smög 1:a grupp närmare byn, det var nästan som att Dimitriou och Sipowitz utmanade varandra i våghalsighet.

Les Boches!
 Det visade sig att det fanns tyskar i byn. En liten patrull bestående av en grupp i en halvbandvagn, med en tung kulspruta som understöd. Dever flyttar upp 2:a grupp till kanten av fältet för att kunna täcka mot byn även om avståndet är för långt för att de ska se något. Dimitrious första grupp tar skydd bakom häcken vid bensinstationen, men tyskarna har sett dem. Kulspruteteamet hoppar ur fordonet och rusar in i tvåvåningsbyggnaden på andra sidan där de börjar montera upp sitt vapen i ett fönster. Infanterigruppen delar sig med gruppchefen och kulsprutan kvar för att täcka de andra som rusar över grusplanen vid bensinmacken för att göra en flankerande rörelse och ta Dimitrious grupp i sidan. Men amerikanerna hinner reagera och öppnar eld; två tyskar stupar direkt och de tre överlevande ändrar sig hastigt och springer över vägen mot säkerheten.

Caulfield låter även nu Dever bestämma och 2:a grupp rör sig sakta mot floden för att ta sig fram mot den andra änden av byn. Men nu blir Caulfield osäker, fanns det inte ett minfält utmärkt på kartan? Han beordrar halt och samtliga lägger sig i skydd medan han börjar fumla med kartfodralet. Var ligger nu den här franska byn egentligen? Vad sa kaptenen innan de begav sig ut? Osäkerheten sprider sig bland männen medan Caulfield fortsätter att vrida och vända på kartan. Från byn ekar skottsalvorna. (Jag slog fram ett random event: Distracted. Caulfield och 2:a grupp är nu ute ur striden om inte någon annan officer kan kontakta dem. Ouch!)


Dimitriou går runt häcken
 I byn hukar sig 1:a grupp åter ner bakom häcken när tyskarnas tunga kulspruta öppnar eld. Ingen blir träffad men de tvingas hålla ner huvudena. (De börjar få lite Shock points pga elden.) Sergeant Sipowitz undrar vart 17 löjtnanten tog vägen med resten av plutonen. De skulle behövas nu. Han spanar bakåt och ser 2:a grupp som ligger ner bland träden vid floden utan att röra sig. Trots att han vinkar frenetiskt tycks inte Caulfield ta notis om honom, och han börjar springa mot andra grupp. Samtidigt börjar Dimitriou flytta sin grupp runt den lilla trädgården för att komma ur elden och kanske smyga sig på en av kulsprutorna i ryggen.

Sipowitz noterar att den närmaste vägen till Caulfield täcks av den tunga kulsprutan på övervåningen, men tvekar inte en sekund. Sipowitz träffas av en kärve och segnar ner död, ett stenkast från Löjtnant Caulfield som fortfarande är böjd över sin karta. (Heroic Leader-kortet kom upp, och jag beslutade mig för att chansa istället för att vänta tills Sipowitz kort kom upp igen. Naturligtvis slog jag dubbel-etta... och sen slog jag en sexa på skadetabellen. Så mycket hjälpte det med nya tärningar.)

Ovetande om Sipowitz öde gjuter Dimitriou nytt mod i sina män och de kryper vidare runt häcken. Tyvärr bestämmer sig föraren och skytten i den tyska halvbandvagnen att de ska blanda sig i leken och kör av vägen. De öppnar eld med sin 37mm-kanon som visserligen inte är världens effektivaste men lyckas ändå döda en amerikan. Läget ser mörkt ut för Dimitriou och hans män då de hör motorljud och rasslet från larvband komma från träden bakom dem. En Sherman dyker upp och öppnar genast eld mot halvbandvagnen. De första skotten missar när den tyska föraren febril slänger i backen och försöker komma undan. (Jag slog fram ytterligare ett Random Event, och den här gången var tärningarna med mig.)


Surprise!
 Halvbandvagnen försöker komma i skydd från Sherman-stridsvagnen men förgäves. Två granater slår in i sidan på den och den fattar eld. Kulsprutegruppen på vägen drar sig tillbaka till bottenvåningen på huset med den tunga kulsprutan, de kände sig lite utsatta uppenbarligen när halvbandvagnen blev träffad. Då passar 1:a grupp på att hoppa över häcken och in i trädgården och tar skydd. Där inser de att striden har svängt och att det är bäst att smida medan järnet är varmt och springer ut ur trädgården igen, in i skydd bakom vraket av M3-halvbandvagnen och gör sig beredda att storma huset. Under tiden bestryker stridsvagnen övervåningen med kulspruteeld som understöd. (Ytterligare ett random event: den här gången Leadership check. Jag slog bra vilket resulterade i en gratis flankförflyttning.) 1:a grupp stormar sedan över vägen med handgranater och bajonetter i högsta hugg! Till priset av en stupad amerikan görs den lilla kulsprutegruppen ner, en tysk överlever och blir tillfångatagen.

Här avslutade jag spelet. Jag bedömde att den tunga kulsprutegruppen på övervåningen skulle ge upp, de var avskurna och utan möjlighet att få hjälp och det stod en stridsvagn utanför huset. Summa summarum led mina tappra amerikaner endast tre förluster vilket får anses vara ett bra pris för en förstörd halvbandvagn, fem nedkämpade tyskar och tre krigsfångar. Tyvärr var plutonens bästa ledare en av de stupade. Det bisarra är att när en Big Man blir träffad slår man en tärning; på 1-3 är det bara en lätt skada som gör att han kan fortsätta striden men fungerar lite sämre, på 4-5 är han svårt skadad men överlever och bara på en 6:a dör han. Naturligtvis rullade jag en sexa för Sergeant Sipowitz.

Efter striden försöker jag få Dimitriou befordrad utan lycka, uppenbarligen försöker Caulfield skyla över sin inkompetens genom att inte tillstyrka menige Dimitrious rapport om striden. I och med att Sipowitz stupat finns det inget vittne som motsäger honom, då korpral Dever inte heller vill erkänna att han tillbringade hela striden långt borta. Två post-game events innebär både goda och dåliga nyheter; i nästa strid har plutonen brist på handgranater, men å andra sidan har man fått förstärkningar så nu är båda grupperna uppe på nio man var. Ingen ersättare för Sipowitz dock, Caulfield får klara sig själv nästa gång.

7 kommentarer:

  1. Det är ett hårt liv att vara chef i Big Red One! Och kort.

    SvaraRadera
  2. Det låter på något vis ganska realistiskt...

    SvaraRadera
  3. Tja, boken heter ju "How A 90-Day Wonder Survived The War", inte "Just Another 90-Day Wonder Who Survived The War", det finns väl en orsak till det antar jag.

    SvaraRadera
  4. Jag har läst en annan bok som heter "If you survive..." och är skriven av en annan 90-day wonder. Titeln kommer av att det var vad dennas kompanichef sa till honom på frågan om han inte borde få befordran när han nu skulle få befäl över en pluton helt själv. "If you survive, I'll promote you."

    Tyvärr gick kompanichefen själv och stupade och den stackars löjtnanten fick fortsätta som 2nd lieutenant till slutet av kriget, trots att han flertalet gånger fick agera kompanichef till och med. Det fanns helt enkelt ingen som kunde befordra honom som visste vad han uträttade!

    SvaraRadera
  5. Nu får jag börja slå upp gubbar till mitt eget Platoon Forward. Jag har åtminstone tillräckligt med tyskar för att kunna greja en pluton. Får väl greja lite fler britter bara, så ska det bli lite kriga i källaren.

    SvaraRadera
  6. Vad ska det bli i källaren, Jocke? Calais? Dunkirk?

    SvaraRadera
  7. Gör det Jocke. Bara att sätta upp plutonen och slå fram karaktärerna är väldigt inspirerande. Då vill man spela! Man kan börja smått, jag har ju bara två squads i min pluton.

    SvaraRadera

Wayland games

Wayland Games