torsdag 24 mars 2011

Replacements

Jaha, dags att se vad vi får för ersättare för Lt. Ingram som blev svårt sårad på sitt första uppdrag efter landstigningen. Några tärningsrullar senare så har vi fått fram följande:
Löjtnant Gary Caulfield (kålfält?) har personligheten Conformist med motivationen Wealth. Han är alltså en ja-sägare som inte sticker ut och som främst är ute efter att tjäna en slant så länge det är inom lagens råmärken förstås. Han är varken överdrivet försiktig eller tar onödiga risker, och kommer från en normal bakgrund. En man som inte utmärker sig på särskilt många sätt alltså. Tyvärr så blir han bara en nivå 1-ledare, sämsta möjliga. Slutsatsen blir att han förmodligen inte haft befälet över en egen pluton tidigare utan hans rang har vunnits på andra sätt, kanske bakom ett skrivbord i staben, eller så har han helt enkelt ridit på någon annans framgångar. Det är i vilket fall som helst inte bra för plutonen.

Sedan slår jag för att se om någon i Jenkins grupp axlar hans mantel när han är borta. Ja, hurra! Menige Jeff Dimitriou kliver fram. Eftersom Jenkins var nivå 2 blir Dimitriou automatiskt nivå 1, men det är bättre än ingenting. Hans personlighet blir Cheap vilket är lite oklart exakt vad det betyder i sammanhanget. Jag tolkar det som att Jeff alltid ser ovårdad ut, skäggstubb, oknäppt uniformsjacka, slitna skor, någon civil klädesdetalj och lappade byxor. (Uppdatering: jag har fått reda på att det är tänkt i betydelsen snål. Så Dimitriou ser ovårdad ut eftersom han är för snål för att använda de nya kläderna han fått ut.) Även han är motiverad av Position precis som Jenkins, vilket antagligen är skälet till att han tar befälet över gruppen. Han ser sin chans till en snabb befordran om han sköter sin kort rätt. I en stridssituation är han dock försiktig -- vilket är förståeligt med tanke på Ingram och Jenkins!

Till sist slår jag för nästa scenario -- Patrol, alltså ett patrulluppdrag. Det går ut på att man ska ta sig genom alla delar av spelbrädet och om man stöter på motstånd ska man försöka ge mer än man får ta emot. Det handlar helt enkelt om kontroll över ingenmansland. Tyvärr finns inget understöd tillgängligt i någon form för plutonen. Jag slår också för att se vad som händer innan uppdraget och får Gung-ho! Det betyder att en sektion får bonus i närstrid och jag bestämmer mig för att Menige Dimitrious grupp är ute efter hämnd för Ingram och Jenkins.

Alltså ser min lilla styrka ut som följer:
2nd Lieutenant Caulfield.
Staff sergeant Sipowitz.
1:a grupp, sex man ledda av Private 1st class Dimitriou.
2:a grupp, åtta man ledda av Corporal Dever.

Jag behöver basa upp andra grupp och bygga lite terräng innan jag kan spela nästa uppdrag, men jag ska försöka lägga upp lite bilder på målningen under tiden. Stay tuned, folks!

fredag 18 mars 2011

FUBAR!

"Jag har ett problem, löjtnant" sa Kapten Middlebrock. "Vi har tagit stranden och de intilliggande byarna, men nu måste vi vidare inåt landet innan hunnern hinner samla sig. Men det här goddamn landskapet är alldeles för platt och öppet för min smak. Vi har en bunker som täcker ett fält som vi måste ta oss över. Pojkarna i flottan påstår att de slagit ut den med sina kanoner, men jag tycker den ser hel ut. Frågan är om Fritz stuckit eller sitter kvar i den, det tänkte jag att du och dina pojkar kunde få ta reda på."

"Nå, se inte så förskräckt ut, jag kommer att låna ut en 50:a som täcker dig. Och du behöver inte slå ut bunkern, bara kolla om det finns några tyskar i eller i närheten av den. Jag föreslår att du smyger dit inatt så de inte ser dig. Frågor? Bra, utgå!"

Det var alltså dags för mitt första uppdrag. Jag rullade på tabellerna i Platoon Forward och fick resultatet Point Reconaissance; d.v.s. ett spaningsuppdrag. Varje uppdrag har ett antal tabeller för vad man ska göra för att klara uppdraget, liksom tabeller för eventuellt motstånd och hur spelbrädet ska se ut. Spelbrädet delas in i nio rutor och man slår alltså för varje ruta och placerar ut terrängen enligt tabellen. I det här scenariot finns uppdragets mål i mittrutan, och det är alltså en bunker som ska spanas av. Här nedan ser ni brädet som jag slog fram det. Tyvärr lyckades jag slå fram öppet fält på hela på hela den närmsta tredjedelen, den del av brädet som Ingram och hans män måste avancera över. Jag lade till några häckar på den öppna delen för att det inte skulle bli helt omöjligt och det verkade logiskt med en väg mellan husen så jag lade till en, och lät den gå över floden också.

Platoon Forward specifierar hur mycket motstånd man möter också, och i det här fallet fanns det nio potentiella fiendeenheter, s.k. blinds. Dessa är av tre typer: A som är infanteri, B som är understödsvapen och C som är fordon. Om en blind vill öppna eld eller upptäcks av spelaren slår man på en tabell och ser vad som finns där eller om den är tom. I det här scenariot befanns det sig en A-blind i kratern mitt på fältet, en i det bombade huset till vänster, en i det stora huset till höger och en på kullen längst bort. Vidare fanns det en B-blind i vägkorsningen till vänster, bakom häcken vid huset till höger och en i bunkern. Det fanns en C-blind bakom bron och en i fruktträdgården. För att lyckas med uppdraget måste Ingram avslöja minst fem blinds, helst ska en av dem vara den i bunkern. (Det spelar ingen roll om de är tomma eller inte, uppdraget syftar ju till att bestämma fiendens styrka i området.) 

På brädet ser ni utgångspositionerna. Jag beslöt mig för att bara använda första gruppen, med Löjtnant Ingram och korpral Jenkins, för att minimera risken av upptäckt. Patrullen avancerar fram i skydd av en häck, men är exponerade för eld från husen till vänster, låt oss hoppas att de är tomma. Browning-kulsprutan ligger på andra sidan häcken för att kunna beskjuta bunkern och bestryka vägen om tyskarna försöker göra en sidoförflyttning.
Spelet börjar med att patrullen sitter och trycker ett tag. Allt är lugnt, men Löjtnant Ingram lyckas inte se om husen framför dem är tomma. Tyst rycker patrullen försiktigt närmare, men Ingram ser fortfarande ingenting. I mörkret snubblar plötsligt en av männen och ramlar omkull med ett ljudligt skrammel. Den tyska lyssnarposten i ett granathål en bit framför bunkern upptäcker då patrullen och springer upp. Alarm! Alarm! Der Feind kommt! (Jag rullade dubbel-sexa för deras spotting-slag, borde vetat bättre än att använda tyska tärningar... )

Tyskarna i lyssnarposten springer för livet när Browingkulsprutan öppnar eld. Ingen idé att vänta, larmet har redan gått och förhoppningsvis kan den avleda uppmärksamheten från Ingrams lilla grupp. Två av tyskarna stupar omedelbart.


Nu är det bråttom! Move! Move! Move! Hit the dirt! Jenkins manar på männen framåt och hela gruppen kastar sig ner när de kommer fram till slutet av häcken. Ingram får av linsskyddet från kikaren och konstaterar att huset närmast dem är tomt. Två blinds avslöjade, tre till behövs.


Kortet för tyskarna kommer upp. Jag mäter och konstaterar att de båda B-blinderna i vägkorsningen och bunkern båda har skottfält och är inom medium range. Scenariot stipulerar nämligen att motståndarna inte öppnar eld i onödan eftersom de vill undvika att fienden får reda på deras styrka. Alltså får jag slå för att se vad som är på de bägge ställena; det visar sig att båda blindsen innehåller en tung kulspruta! Katastrof! (För blinden i bunkern var skulle jag slå 6 eller mer på en D10, medan den i vägkorsningen behövde 9 eller mer för att innehålla något. Återigen var tärningarna emot mig.) Dessutom flyttar jag några av de andra blindsen; båda C-blindarna och A-blinden på kullen börjar röra på sig.


Fångade i den mördande korselden blir två amerikaner träffade. Om det inte varit mörkt och om de inte kastat sig ner hade det gått ännu värre. Men oturligt nog var Löjtnant Ingram en av de träffade! När det blev amerikanernas tur igen så slog jag för skadan: han blev svårt sårad vilket innebär att han är ute ur spelet. Dock kan omtyckta ledare bli räddade av sina män som då försöker retirera med dem av brädet (oomtyckta ledare blir lämnade där de föll...) Som ni ser använder jag markörer med tyska märken på, de är från samma set som tärningarna. Den runda noterar chock då jag inte hade något bättre till hands. Jag måste nog köpa ett amerikanskt set också nu...


När det blev amerikanernas tur funderade jag vad de skulle göra. Dels är Jenkins reckless i strid och vill avancera, så han skulle försöka fullfölja uppdraget. (I och med att kulsprutorna avslöjade sig var behövde jag bara avslöja en blind till för att lyckas.) Dels skulle en reträtt nu innebära att gruppen fortfarnade låg i skottlinjen för den ena kulsprutan. Om de däremot avancerade snett in bakom det närmaste huset skulle de komma utom skotthåll för båda kulsprutorna. Därifrån skulle de kunna försöka göra en kringgående manöver och slå ut den närmaste kulsprutan och sen kanske kunna identifiera det närmaste fordonet. Det är en lite riskabel manöver, om C-blinden visar sig vara något tyngre än en halvbandvagn har de inget sätt att slå ut den, men jag hoppas naturligtvis på att den ska visa sig vara tom. Men Jenkins är ju som sagt var reckless... så amerikanerna reser sig upp och rusar över fältet mot huset, släpandes på Löjtnant Ingram.


Återigen var tärningarna emot mig; jag slog inte tillräckligt för att nå fram. Som tur var kom de utanför skotthåll för kulsprutan i bunkern (det är ju natt, så de såg inte så långt) och får därmed bara mer chock, inga fler träffar. Kortet för "Heroic Leader" kommer upp, och jag tycker att Jenkins kan få försöka lobba en granat mot kulsprutan. Det är ett dubbeleggat svärd, eftersom reglerna stipulerar att man för försöka något oerhört modigt men dumdristigt, och om man misslyckas får man ta konsekvenserna. Jag bestämmer mig att Jenkins måste slå 4 eller mer på en D10 (70% chans) för att lyckas...


...men jag slår en 1:a!!! En kulkärve fäller korpral Jenkins precis när han kastar granaten som exploderar harmlöst på vägen. Jenkins är bara lätt skadad, men det är ändå nog för att amerikanerna ska tvingas retiera utan att ha fullgjort uppdraget. Som tur var blir de inte träffade något mer.

Efter striden slog jag för att se om något händer. Det visar sig att Jenkins blir borta tre strider till, medan Ingram skeppas till England på ett lasarettfartyg. Eventuellt får han återvända till plutonen senare. Det är lite passande på något vis, eftersom amerikanerna hade en strykande åtgång på plutons- och kompanichefer i Normandie. Inför nästa spel får jag generera en ny plutonchef och se om någon från första grupp axlar Jenkins mantel medan han är borta.

tisdag 15 mars 2011

Platoon Forward

Jag blev tvungen att vara hemma från jobbet med sjukt barn idag, och passade på att läsa igenom Platoon Forward igen medan sjuklingen kurerade sig i TV-soffan.

För den som missat det så är alltså Platoon Forward ett system för att variera dina spel. Den är ytterst lämpad för solospel med ett antal slumptabeller för vilket uppdrag man spelar, hur brädet ska se ut, vad som händer före eller efter striden och vilket motstånd man möter, samt mycket mycket mer. Det är inte ett spel i sig, utan är designat för att funka runtomkring ditt favoritspel. Du slår alltså fram vad som händer före och efter striden, men själva slaget får du spela som vanligt. Systemet kan även användas med två spelare för att generera striderna, men lämpar sig som sagt var mest för en ensam spelare. Perfekt för en småbarnsförälder som kanske har mycket tid när barnen somnat och maken/makan är ute på dåligheter, men inte kan ta sig iväg och spela mot någon annan.

Jag kunde inte motstå frestelsen utan började rulla fram en pluton. Först tänkte jag använda en pluton ur 12:e SS-divisionen, eftersom de var involverade i striderna runt Caen under sommaren 1944 vilka var väldigt hårda och samtidigt intressanta ur taktisk synvinkel. Problemet är att det här var en bunt indoktrinerade fanatiska 18-åringar ledda av hårdföra veteraner från 1:a SS-divisionen som härjat runt på östfronten. Med andra ord en massa brutala sällar. Nu är jag inte den som ryggar för politiskt inkorrekta saker, men de kändes inte så roliga att spela ur ren rollspelssynpunkt helt enkelt. Jag försöker ju alltid få in ett litet element av rollspel även i figurspelen, som ni vet. Mitt andra val var då att göra en brittisk pluton, eftersom det var britter som stred mot tyskarna runt Caen (eller rättare sagt kanadensare, men de var del av den brittiska armén i Normandie). Men inspirerad av vårt senaste spel (Barkmann's corner) hade jag beställt lite amerikaner, så det fick bli en amerikansk pluton.

Eftersom jag inte köpt så många amerikanska figurer än så får det bli en decimerad pluton med bara två squads. Jag tänker mig att det är en eller två dagar efter Dagen D och att de tillhör 1:a infanteridivisionen som steg iland på Omaha. Anfallstrupperna i divisionen led ungefär 30%-a förluster under landstigningen men kunde ta sina anfallsmål sent på Dagen D. Detta passar bra med att jag bara har två squads mot normala tre. Understödsvapen har de också tappat och får därför förlita sig på vad för utrustning kompaniet kan tillhandahålla. Däremot har jag gett dem full uppsättning ledare, d.v.s. plutonchef, ställföreträdande plutonchef och gruppchefer till de två grupperna. Kan vara bra att ha lite ledare att ta av... Den första jag rullade fram var plutonchefen, som alltså är huvudpersonen i vår historia, och som representerar spelaren. Resten blir "NPC", även om jag får kontrollera dem på spelbrädet blir jag tvungen att slå för deras reaktioner under olika omständigheter.


  • Plutonen leds av 2nd lieutenant Charles Ingram. Han fick personligheten liberal och motivationen wealth, samt kommer från en priviligierad bakgrund. Han blev också en nivå 3-ledare, vilket är ganska bra (det finns fyra nivåer). Jag sluter mig till att han i grunden är en bra människa som tagit värvning för att göra sin plikt. Hans familjs kontakter fick in honom på West Point och efter kriget är hans karriär som advokat redan utstakad.
  • Hans ställföreträdare är staff sergeant Andy Sipowitz. Han är corrupt och har motivationen government, d.v.s. han tror fullt och fast på etablissemanget, men har inget emot att tjäna pengar vid sidan av, lagligt eller inte lagligt. Hans föräldrar utvandrade från Polen i början av 1900-talet men han är född och uppvuxen i New York. Han är också en nivå 3-ledare, men fick temperamentet reckless i strid, vilket innebär att han är en bra ledare men tar gärna risker.
  • Chef för första grupp är corporal Richard Jenkins, som är idealistic och vars främsta motivation är position. Han är en nivå 2-ledare och även han är reckless. Jag börjar inse varför plutonen tagit så stora förluster.
  • Andra grupp leds av corporal James D. Dever som fick personligheten haughty med motivationen religion. Vidare är han en nivå 1-ledare med temperamentet bold. Hans personlighet är listad som negativ (de övriga i plutonen fick neutrala personligheter), vilket har modifikationer på tärningsslag när han ska interagera med andra karaktärer. Jag bestämmer mig för att han är från bibelbältet och har -- enligt honom själv -- en hög och oklanderlig moral. Han ser ner på de som inte når upp till hans höga ideal och predikar hellre för sina män om deras laster än lyssnar till dem. Eftersom han har herren på sin sida uppträder han orädd på slagfältet men är inte en särskilt bra ledare.  Jag har en känsla av att han inte är särskilt omtyckt av de andra i plutonen, och bestämmer mig för att den ursprungliga ledaren för andra grupp stupade i landstigningen. Alla grupperna tog ungefär lika många förluster och de överlevande från tredje grupp har fördelats på de andra två.
  • Slutligen rullade jag fram kompanichefen då det är viktigt att veta hans personlighet och inställning till plutonen. Captain Keith Middlebrock är generous med motiveringen hedonist, vilket är en lite udda kombo. Han är från en priviligierad familj och jag antar att han är en yrkessoldat och äventyrare som lever i nuet men rest runt och upplevt mycket innan kriget.
Scenen är förberedd och skådespelarna väntar i kulisserna. It's showtime!

P.S. För den som blev intresserad och vill köpa ett eget exemplar så finns den att ladda ner för det facila priset av 7 pund från TooFatLardies

måndag 14 mars 2011

Karma Chameleon?

Tänkte visa lite fler bilder på mina SS. Den här gången är det plastfigurer från Revell.


Ett kulspruteteam och en kpist-kille med handgranat. Jag gillar poserna utom det faktum att killen med granaten inte har någon chans att dra ur sprinten. De tyskarna granaterna hade ingen fjädrad säkring som släppte automatiskt när man kastade dem som de brittiska och amerikanska granaterna. Målade för några år sedan med tre-lagersmetoden, i "peadot"- och "oak"-camoflague. Detaljerna på figurerna var lite mjuka, förmodligen pga gamla formar, så skuggor och liknande fick målas på för hand. (Jag ber om ursäkt för den mörka bilden...)


En annan version av kulspruteteamet, målade med samma metod. De här hade lite bättre definition på gjutningen dock.

Det syns lite dåligt, men den gevärsskytten har också kamoflague-byxor. Notera också skillnaderna i flock-metod, skytten med bara "sågspånsgräs" är från den äldsta batchen jag målade, någon gång runt 2005 tror jag. Jag måste väl ta och uppdatera baserna på de figurerna så att de smälter in bättre.

 
Här har vi lite intressant figurer. Som ni ser är det två varianter på tre stycken (och om ni kollar längs upp har ni en tredje variant på killen med handgranat.) Figuren med sturmgewehr nederst är den äldsta, vilket syns flocket. Hans kamo är inte lika tydligt som på de andra. De tre figurerna i översta raden är nästa "generation", då har jag använt samma metod, men mer kontrast mellan färgerna för att få kamomönstret att framgå tydligare.

De två högra figurerna i nedersta raden målades när jag testade Army Painters dip i början av året. Jag ville se hur det tedde sig på 20mm-figurer, så jag målade två stycken med kamoflague, enligt samma noggranna metod som jag brukade. Skillnaden är att jag inte skuggade dem, utan lät dippen göra jobbet. Notera att de har peadot-mönstret på byxorna, medan de har Oak på rocken eller hjälmdoket.

Slutsatser? Tja... jag vet inte. De ser rätt lika ut om man ska vara ärlig, så jag vet inte om någon metod är bättre än någon annan. Här vinner kanske dip-metoden eftersom den är snabbare, men om man jämför med mina ultrasnabba SHQ-figurer från tidigare inlägg så undrar jag om det egentligen är värt att sitta och pilla med kamo över huvud taget.

onsdag 9 mars 2011

Vorwärts, männer!

Jag tror titeln betyder "Framåt, mannar!" men jag är inte säker... har ju faktiskt inte läst tyska i skolan, utan jag fejkar bara. Men nu ska jag inte skriva så mycket, utan låta bilderna tala för sig själva.


De här figurerna är från SHQ. Kulspruteteamet till höger målades för en fem-sex år sedan, med multipla lager, den s.k. "layer"-metoden, eller Dallimore-metoden. Den är vanlig på 28mm figurer men lite väl pillig på 20mm. Resultatet blir iofs bra, men tar fördjävla lång tid.

Jämför med officeren till vänster som snabbmålades samtidigt med Foundry-figurerna i förra inlägget.

Här är ett Panzerschreck-team, också från SHQ. Panzerschrecken (bokstavligt talat "stridsvagnsskräcken") var en tysk variant på den amerikanska bazookan. Den sköt en 88mm raketdriven granat med stor genomslagskraft. Effektiva räckvidden var ca 300 meter max, så det krävdes en cool besättning.

Från sidan syns detaljerna bättre. Jag tyckte kontrasten blev för liten på officeren ovan och laddaren, så jag tog en mörkare grön till skytten. Men så här efteråt ser det bara ut som att deras kamoflague-tunikor är mer slitna eller solblekta ut, vilket ger en extra touch åt figurerna. Sen älskar jag skyttens pose, man kan ana hur han rest sig upp på knä för att avlossa skottet.

tisdag 8 mars 2011

Spandau ballet

Jag fotade en hel bunt figurer efter spelet i helgen, och här kommer lite fler bilder.

Den här gången är det ett tungt kulsprute-team som fått äran att ställa upp som fotomodeller. Egentligen hade inte tyskarna några tunga kulsprutor, men de använde sina vanliga lätta kulsprutor på samma sätt som en tung kulspruta. Deras höga eldhastighet gjorde dem ändå effektivt dödliga.

Figurerna är av märket Wargames Foundry och är från 90-talet. De skulpterades av Perry-tvillingarna och även om de är mindre än deras vanliga 28mm-figurer är släktskapet tydlig. De är inte helt 100% korrekta, en del grejor är förenklade och lite överdrivna, speciellt vapnen är ibland väldigt grova, men jag gillar dem. De har karaktär och poserna är väldigt naturliga. Speciellt den liggande gruppchefen som här får agera pjäschef är väldigt bra.

Sett ur lite snedare vinkel ser man figurerna lite bättre. Själva kulsprute-teamet är egentligen inte SS, utan förmodligen Wehrmacht, men jag målade skyttens kamoflague-cape i typiskt SS-mönster (kallat "Ek") och laddarens byxor i ett annat mönster, samt duttade dit vad som ska föreställa tyska örnen på ärmen. Den tredje figuren har en proper SS kamo-smock och fick samma mönster på den som skyttens. De är inte helt färdiga, utan jag ska måla på metallfärg på vapnen och ammunitionsbandet och sen måla basernas kanter bruna.

Det bisarra är att jag kom på att jag inte hade något tungt kulsprute-team målat bara några dagar innan jag skulle iväg på spel. Jag plockade fram de här figurerna ur en av mina tennhögar och limmade fast dem på baser varpå jag målade dem snabbt med Games Workshops foundation-set: Tau Sept Ochre till kamokläderna, Calthan Brown till allt läder, Deneb Stone för påsar och ammoväskor, samt Gretchin Green för tyg som inte hade kamoflague. Hjälmar och andra metalldelar fick Foundry Slate och till hudfärg använde jag Foundry Flesh. Jag brydde mig inte om grundmålning eller skuggning. Totalt ägnade jag kanske en timme till sex figurer på onsdagkvällen (de andra tre kommer bild på i morgon). På torsdagen duttade jag i camo -- jag hade inte tid att göra det snyggt och prydligt och framför allt laddarens byxor blev ett hafsverk. Återigen ägnade jag kanske max en timme för de sex figurerna. Så fort färgen torkat målade jag på min variant på the magic dip: Future golvpolish och Devlan Mud. Det blir nästan som Army Painters quickshade, som jag dumt nog hade lånat ut till min granne. På fredagen doppade jag dem i sand, flock och använde det sista av min mattlack på dem.

Det värsta är att de ser lika snygga ut på bild som mina andra SS-figurer, som jag lagt ner bra mycket mer tid på kamoflaguet på. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta!

måndag 7 mars 2011

Sd.Kfz 251/10 ausf D.

För de som inte förstod titeln så står den för Sonder Kraftfahrzeug 251/10 ausfürung D. Alltså ungefär specialmotorfordon 251 modell 10 utförande D. Populärt kallad Hanomag eftersom den bl.a. byggdes av lastbilstillverkaren Hanomag.

Alla tyska fordon hade en klassificering och ett nummer, ytterligare nummer som avslöjade varianten och en bokstavskod som betyder vilken version av fordonet. Om man gjorde förbättringar ökade man på bokstaven, om man kom på en ny variant ökade man på den andra siffran och om man byggde ett helt nytt fordon ökade man på den första siffran. Enkelt.

I det här fallet är Sd. Kfz 251 en bepansrad trupptransport som byggde på ett lastbilschassi som modifierats grovt till att driva på en uppsättning larvband istället för bakhjul. Detta gav den tillräckliga terrängegenskaper för att låta infanteriet hålla jämna steg med stridsvagnarna. Tanken var att varje pansargrenadjärregemente skulle vara fullt utrustad med sådana men eftersom den var komplicerad att bygga var det i praktiken bara en bataljon per regemente, om ens det, som fick bepansrade halvbandvagnar. Resten av soldaterna fick åka vanlig lastbil istället.


Varianten /10 är ett plutonchefsfordon med förbättrad radio och den främre kulsprutan ersatt med en lätt pv-kanon. Kanonen i sig var egentligen inte mycket att hänga i julgranen då den var på ynka 37mm och var över sedan början av kriget. Å andra sidan skadade det inte att ha något man kunde slå ut andra lätta fordon eller kulsprutenästen med. Modellen är en "die-cast", d.v.s. färdigbyggd och målad och till och med delvis i metall. Tänk leksaksbil och ni är inte långt från sanningen. Men även om målningen är enkel med klara, oskuggade färger, är detaljeringen helt okej och skalenligheten bra. Så det enda jag gjort är att smutsa ner den med diverse vädringspulver och lera från Vallejo och Tamiya. Basen är ett gammalt kreditkort, brun akrylmassa och blandad flock från Gale Force 9.


Här syns modellen i aktion i helgens spel. Vi spelade ett scenario kallat Barkmann's Corner vilket baseras på en verklig händelse från Operation Cobra i juli 1944. (Googla om ni vill veta mera, finns hur mycket info som helst om det på nätet...) Halvbandvagnen gömde sig bakom en utslagen lastbil i hopp om att få in ett flankskott på de framryckande amerikanerna, men missade när det väl kom till kritan.


Man kan tycka att på det där hållet går det inte att missa, så man får väl anta att skytten måste varit nervös... eller så hade spelaren otur och rullade snake eyes på tärningarna... Returelden däremot missade inte. Stridsvagnen som brinner på bilden slogs ut av panzerfaustskott från infanteri som gömde sig i skogen bakom hanomagen. De fick ta emot en massa 76mm-granater och den tyska spelaren beslutade att de gav sig då de inte hade några panzerfaust kvar. Jag gillar spel där figurerna faktiskt kan ge sig och motståndaren måste avdela vakter för att föra fångarna bakåt.

Reglerna vi spelade heter "Chain of Command" och är en uppdaterad version av "TooFatLardies" WW1-spel "Through the Mud and the Blood". Spelet finns ännu inte ute i handeln utan vi har en speltestversion och syftet med scenariot var delvis att testa fordonsreglerna. Jag har fotat fler av figurerna jag hade med mig som jag ska lägga upp här under de kommande dagarna. Med lite tur blir det kanske till och med en liten rapport från scenariot också.

tisdag 1 mars 2011

Bocage!

Bocage, bocage, bocage. En allierad stridsvagnsbesättnings värsta mardröm 1944, nåja, efter alla Tigrar och 88-or då. Men i alla fall, bocage är termen på en viss sorts terräng som fanns främst i den amerikanska sektorn av Normandie. Den består av små fält kringgärdade av vildvuxna häckar och träd.









Mellan häckarna har årtionden av slitage gjort att grusvägarna sjunkit ner så att vägarna kantas av jordvallar (med buskar på) samtidigt som häckarnas rötter bildar en effektiv förstärkning av jordvallen vid sidan av vägen. Tyskarna införlivade terrängen i ett bokstavligt talat mördande försvarskrig där de allierade fick kämpa för varje fält och där varje buske kunde rymma en fiende med ett pansarskott. (På bilden till vänster är det en amerikansk soldat som fattat post med en kulspruta. Notera höjden på växtligheten.)



Så hur representerar man det bäst på spelbrädet? Jo, genom att bygga sketamycket och görstora buskar förstås. Felet man ofta gör är att man tänker Bocage = Buskage och köper någon liten modellhäck som går upp till brösthöjd på figurerna. Problemet då är att stridsvagnarna kan se över häcken, och rent mentalt fattar inte spelarna hur svår terrängen är.

Jag började med lite frigolitbitar som blev över från IKEA-soffan vi köpte i julas. Dessa formades till lite oregelbunden höjd, ca 1-2cm, och sluttande sidor. De längsta bitarna på bilden är ca 60 cm långa.


Frigolit skäres bäst med en varm tråd. Principen är enkel: Ström leds genom en smal ståltråd. Den som kommer ihåg Ohms lag (eller vad den nu hette) från grundskolans fysik vet att ju mindre tråd, desto större motstånd, och ju större motstånd, desto högre värmeutveckling. Tråden blir alltså varm och smälter frigoliten vilket gör att man slipper alla smulor som det annars blir när man skär med kniv. Även om principen är enkel och man kan bygga en själv använder jag naturligtvis Games Workshops dyra lyxvariant.

Frigolitbitarna täcks sedan med en blandning av vitlim och brun färg och doppas sedan i sandlådesand. Man kan köpa ny sand eller gräva på valfri lekplats om man vill. Här har jag dessutom passat på att sanda några kratrar.










För att få sanden att sitta kvar stryks bitarna med ytterligare en omgång lim- och färgblandning. Nu är det viktigt att spä med lite vatten och dessutom ha i en droppe diskmedel så att sörjan tränger ner i sanden ordentligt, annars lägger den sig istället ovanpå som en hinna. Som grädde på moset sprinklade jag lite Noch fine turf över för att få mer variation på färg och struktur. Jag gillar den lite grönbruna färgen som ser så där murrigt jordig ut.





Så till själva buskaget då. Till det har jag använt "Rubberised horse hair", d.v.s. gummerat hästtagel. Det är ett material som förut användes bl.a. till stoppning av möbler. Svårt att få tag på i Sverige, men vanligt i England. Frakten är dock i mesta laget eftersom man måste beställa ett helt ark. På bilden ser ni ett kvarts ark, vi var några stycken som delade på en beställning nämligen.












Jag klippte av en remsa ungefär 3-4 cm bred. Materialt i sig är ungefär en tum tjockt men rätt sammanpressat så jag slet isär remsan på mitten. På så sätt fick jag två remsor med en jämn underdel och mer oregelbundet formad ovansida. (Notera att kaffe-koppen på för-förra bilden bytts ut mot mjölk och choklad, arbetet pågick under flera kvällars tid eftersom lim och färg och sånt måste torka mellan momenten.)






Taglet limmas på bitarna med smältlim. Samtidigt passade jag på att dra ut stråna lite, så att det blev ett mer snårigt och buskigt utseende. (Här frågade jag min fru vad hon tyckte och hon kunde inte alls se att det skulle bli buskar. Kvinnor!)








Två tyska soldater spanar av buskarna. De syns lite dåligt, det vill säga att min kamoflague-målning fungerar!








En Sherman nosar sig fram genom halvfärdiga snår. Hästtaglet bestryks med vitlim och doppas i clump foliage av blandade kulörer. Jag tycker det ser naturligare ut om man blandar olika sorters grön och låter slumpen avgöra hur ljusa eller mörka terrängbitarna blir.



Till sist sprayas bitarna med en massa mattlack i hopp om att det ska hindra allt grönt från att falla av. Fast det gör inget om de blir lite luggslitna med tiden, det är mest att man vill undvika en massa grönt ludd som dammar omkring och fastnar överallt.




Här syns den färdiga effekten. Ganska najjs. Tyvärr böjde sig en del bitar när limmet torkade, men jag tror inte det stör så mycket på spelbordet. Totalt blev det väl ungefär en och en halv meter bocage, får hoppas det räcker.